mina kära katter...
Att man kan bli så förtvivlad.
Tanken att deras små hjärtan ska stannas av är hemskt. Att de inte ska få lov att springa rundor, njuta av att ligga i solen, mysa i soffan och bara få vara katter som stryker sig längs benen.
Idag hoppas jag verkligen att det finns en himmel där djuren springer rundor och har det bästa liv de kan ha med massvis med mat och där de kan bara få vara och ha det härligt.
I detta nu har nog deras hjärtan stannats och det svider något enormt i mitt hjärta. De visste inte vad som skulle hända, de hade inte ens en chans att försvinna och gömma sig från deras hemska öde...som jag gett dem.
De var friska och 8 år gamla och två katter med världens underbaraste personligheter. För det vill jag lova, katter kan ha enorma personligheter. Våra katter var sociala och underbara.
Men sen kom det till det att de började kissa inomhus nu i vinter. Visst jag förstår dem, jag hade inte heller velat gå ut i det iskalla vädret och snön. Men det gav oss irritation över att de fanns här. Och sen har det varit spyor om vartannat och på två dagar har det legat 2 råttor och en mus här inne och imorse spydde sigge i vasken på toaletten... det var droppen.
Att låta de bara vara utekatter hade aldrig funkat och att välja att sälja dem tror jag inte heller på eftersom då vet man inte om de får det bra.
Inte nog med detta så är ju faktiskt Daniel allergisk mot katter och han har verkligen varit tålmodig i flera år bara för att jag inte har kunnat göra mig av med dem. All den hår de fäller är så mycket att man måste städa varje dag och jag kan ärligt säga att jag orkar inte det längre. Jag vill ha hårfritt från golvet.
Men som jag har älskat dessa katterna. Sigge med sitt underbart coola och sociala stil och Gumsans kel.
Näe, detta är vidrigt och hemskt men vi orkade inte mer. Men så ont det gör av att tänka på att de har slutat sina liv som säkert hade kunnat bli dubbelt så långa.
Jag saknar dem redan så fruktansvärt mycket! Att aldrig mer få se dem gör mig oerhört ledsen. Men jag hoppas att de inte är arga på mig utan att vi ses igen någon gång i ett annat liv.
puss puss Sigge och Gumsan! älskar er!
Tanken att deras små hjärtan ska stannas av är hemskt. Att de inte ska få lov att springa rundor, njuta av att ligga i solen, mysa i soffan och bara få vara katter som stryker sig längs benen.
Idag hoppas jag verkligen att det finns en himmel där djuren springer rundor och har det bästa liv de kan ha med massvis med mat och där de kan bara få vara och ha det härligt.
I detta nu har nog deras hjärtan stannats och det svider något enormt i mitt hjärta. De visste inte vad som skulle hända, de hade inte ens en chans att försvinna och gömma sig från deras hemska öde...som jag gett dem.
De var friska och 8 år gamla och två katter med världens underbaraste personligheter. För det vill jag lova, katter kan ha enorma personligheter. Våra katter var sociala och underbara.
Men sen kom det till det att de började kissa inomhus nu i vinter. Visst jag förstår dem, jag hade inte heller velat gå ut i det iskalla vädret och snön. Men det gav oss irritation över att de fanns här. Och sen har det varit spyor om vartannat och på två dagar har det legat 2 råttor och en mus här inne och imorse spydde sigge i vasken på toaletten... det var droppen.
Att låta de bara vara utekatter hade aldrig funkat och att välja att sälja dem tror jag inte heller på eftersom då vet man inte om de får det bra.
Inte nog med detta så är ju faktiskt Daniel allergisk mot katter och han har verkligen varit tålmodig i flera år bara för att jag inte har kunnat göra mig av med dem. All den hår de fäller är så mycket att man måste städa varje dag och jag kan ärligt säga att jag orkar inte det längre. Jag vill ha hårfritt från golvet.
Men som jag har älskat dessa katterna. Sigge med sitt underbart coola och sociala stil och Gumsans kel.
Näe, detta är vidrigt och hemskt men vi orkade inte mer. Men så ont det gör av att tänka på att de har slutat sina liv som säkert hade kunnat bli dubbelt så långa.
Jag saknar dem redan så fruktansvärt mycket! Att aldrig mer få se dem gör mig oerhört ledsen. Men jag hoppas att de inte är arga på mig utan att vi ses igen någon gång i ett annat liv.
puss puss Sigge och Gumsan! älskar er!
