Colokas blogg

Idag har vi varit ute på en skogsrunda här hemma i munka och vi gick iväg för att plocka björnbär och alla andra bär som finns. Det är så spännande för varje gång vi är ute så upptäcker vi nya vägar att gå och Douglas älskar att vara ute och vandra. Allra helst så vill han bada. Nästa gång vi är ute måste kameran med. Här finns så fina promenader att gå på som är värt att fotografera och även bilderna på Douglas när han hoppar i plurret.

Idag gick vi alla fall sidan om laxtrapporna här och där finns det många "bumpor". Det är rötter från träden som Mirjam älskar att åka över när hon sitter i vagnen. Och hennes pappa tar henne gärna på en bumpetur.

När vi väl ändå var ute och vandrade så gick vi inom ellan och måns så douglas fick rastas av ytterligare med Bill. Härligt att de har så skoj ihop! det blev en tupp lek och Douglas tappade en huggtand som vi fick äran att behålla. :-)
Mirjam somnade i vagnen när vi var ute och gick och sov när vi kom fram. Efter en stund vaknade hon och sa "pappa" direkt. Jag gick fram till henne och plockade ner henne från vagnen. Daniel sa att han såg att hon var ledsen och att jag skulle lyfta upp henne igen. Det gjorde jag och då svimmar hon i mina armar. Jag såg när ögonen rullade i väg och skrek i ren panik och jag lämnade snabbt över till Daniel och Elenor. Fyyyy vad hemskt det var. Man fick inte kontakt med henne. Och samtidigt hinner tusen tankar att gå genom huvudet och ännu fler när det hela var över såsom..."tänk om...."
Vi vet inte alls vad det var... hade hon ätit något konstigt, vätskebrist... ja you name it.

Kom och tänka på att det har hänt en gång när hon var mindre också då hon blev ledsen och liksom så ledsen att hon inte andades och då svimmade hon också. Livsfarligt. usch usch! Men som tur är så är hon som hon ska nu i alla fall.
Det är så knepigt att man tappar all förstånd när det handlar om ens egna barn. Paniken tar över en hel situation och man kan inte behärska sig. Möjligtvis om något händer och man är själv... Men skulle det vara någon annan som svimmar eller något liknande så kan Jag vara dena som reder ut situationen. Här kunde jag inte ens tänka utan bara skrika. Kankse för att jag såg hennes ögon och kände hela hennes tyngd i mina armar.


Idag är det "byafest" här i munka. Vi ska till Thomas och Johanna och dricka lite och egentligen äta kräftor men det har vi inte råd med.
På måndag ska jag söka två jobb som timanställning så snart får vi väl klirr i kassan igen. Kan inte mer än att längta. Dessutom fick jag en kreditkollslapp från UC där det stod att i och med mitt företag har jag landat på riskklass 4 i stället för 3. Vet inte vad som menas med det men det känns allvarligt så på måndag ska jag även till skattekontoret och sätta företaget i passivt tillstånd. So its the end on my career! Men jag lider inte. Jag vill hellre fortsätta med syendet som en hobby. Eller ja, företaget är inte helt borta då utan ska ligga i vila med tanke på framtida affärsbeställningar. Jag ska i alla fall rådfråga dem om hur jag ska göra.
 
Jag känner mig laddad för att jobba på riktigt så vi snart kan få vårt efterlängtade hus. Än så länge så bor vi ju bra här men vi vill ha större tomt för Douglas, större ytor i huset m.m. Vi känner oss färdiga med detta stället helt enkelt. Så någon dag blir det nog vår tur. :-)

Nej nu ska jag gå ner och krama om min härliga dotter och berätta för henne att hon är mammas allt. Min älskade lilla bebis som börjar bli stor. ;-)

Lägger in en bild på Mirjam när hon var en "lillfis".

so long