Colokas blogg

Nu hade vi bestämt oss. Vi bestämde oss för att göra oss av med Douglas. Anledningarna var alldeles för många för att inte göra det. Men gud vad det svider i hjärtat. Jag tänker mig liksom in i hans situation där han då bara liksom får hänga med på noterna. Han kan inte säga till själv vad han vill.... eller ha en talan om det.
Men i går eftermiddag vid halv fem satte jag ut en lååång annons på blocket och fem minuter senare ringer där en familj som sen 4 timmar senare tog med sig honom hem. :-) Vi får lov att komma och hälsa på om vi vill.
Det bästa är att där är 5 personer i familjen som kan busa och leka med honom, gå ut med honom, så han kommer ju få allt han vill ha.
Det jobbigaste är att veta att jag nu aldrig igen kommer skaffa en hund. Möjl igtvis när vi är pensionärer men aldrig nu. Det blev för jobbigt för oss med barn och alla andra intressen som vi har som vi också vill göra. Man kan tycka att det borde vi ju ha vetat från början, och ja, det visste vi nog men vi ville ju så gärna så vi chansade. Men det blev för bra.
Dessutom ska jag ju också börja jobba och att bara veta att varje gång jag ahr lunch en halv timme så måste jag gå ut med honom. Därmed hinner jag inte själv äta något m.m.
Barn och hund är stressmoment för mig. Det är ju jag som har haft douglas hela dagarna och det blir tufft med både barn & hund att ta hand om. Jag vill hellre lägga all tid på Mirjam. Känns som om jag ursäktar mig hela tiden...men jag behöver nog göra det också för jag tycker det är skamligt. Men.... jag vill att Douglas ska ha det bra. Få den aktiviteten han behöver och som vi tyvärr inte har tid till. Lika bra att göra det nu än att vänta till Mirjam blir större och kanske då behöva göra något åt det. Om i ska ha fler barn hade det ju funnits ännu mindre tid. Näe det unnar jag inte honom. Denna familjen var det yngsta barnet 7 eller 8 upptill 17 år + föräldrarna och en katt som sällskap.
Men jag saknar min lilla dogge. :-(
Han är värd ett bättre öde!! och det hoppas jag att han får nu.