Colokas blogg

i tisdags så höll jag på att måla ytterdörren. Vansinnig var jag när jag efter ett tag såg att det hade bubblat sig lite på några ställen. Jag valde att skrapa bort lite av färgen och målade lite igen men då helt plötsligt fick färgen en annan glans och ännu mer galen blev jag. hade precis gjort klart det och vad händer då?! jo jag tappar målarburken ut över vår sjöstenstrappa. ÄNNU mer tokig! springer efter papper och lacknafta och skrubbar trappan allt vad jag kan. Drar sedan in vattenslangen och ut på andra sidan och spolar för glatta livet. Det blev ändå märke kvar...självklart...men bättre än att jag ahde behövt måla hela trappan svart... för det hade nog inte blivit bra.
När jag väl andats ut två minuter ringer telefonen. Det var angående ett jobb jag hade sökt och de ville att jag skulle komma på intervju. Jag kan ju lika väl berätta var det är så är det ur världen om jag nu inte kommer att få det. Intervjun gällde ett jobb på strokeenheten/rehablitiering på sjukhuset. Väääldigt spännande om jag får säga min sak. Så i går var jag på intervjun och jag var så nervös innan. Pluggade in en massa om arbetsplatsen och försökte tänka ut svar på de klassiska frågorna. Som tur var ställdes nästan inga av de frågorna utan det blev en väldigt lättsam och bra intervju. Genast blev man mer avslappnad och kunde visa mer sitt rätta jag. Det bästa var att det bara var ansvarig för avdelningen som intervjuade. Det finns inget värre än när personal är med på en intervju och man då förväntas svara på frågor som ens bästa sidor och vad man har för löneanspråk. Oavsett vad man säger i de lägena så reagerar alltid personalen. "vem är hon som kommer här och tror att hon är något"...ungefär. Jag menar inövade repliker som " jag är lättsam och glad...är bra på att organisera och kommer gärna med nya ideer"... det är ju positivt men för medarbetare kanske väldigt negativt eftersom de är inrutade på sitt sätt och har svart för nya grejor. Den proffessionalism har inte personalen, att se det positiva i sådana saker. Så uppfattar jag det men åter till intervjun. Kemin mellan mig och "chefen" kändes mycket bra. Hon tyckte det själv och hon uppfattade att jag förstod vad arbetet handlar om och liknande. Där har varit måååånga sökande men av 6 att intervjua var jag en av dem. Men nu återstår bara väntan inför kommande samtal. Samtidigt var det bara kul att äntligen få komma på intervju inom ett sökt arbete på sjukhuset. Alla vet ju hur svårt det är eftersom så många söker.

Nu ska jag och barnen åka buss in till stan. Det blir en liten fika och lite windowshopping. ;-)